Stora sjöfallet

När vi hade vilat på hotell i Kiruna i ett par dagar efter vårt besök i Abisko var vi sugna på fler naturupplevelser och styrde campervanen mot Stora Sjöfallets nationalpark. När vi närmade oss nationalparken blev naturen mer och mer otrolig. Det var nästan som att rulla in i en annan värld, med bergen som tornade upp sig på andra sidan sjön. Efter en 10 mils avstickare på dålig väg från inlandsvägen blev vi lite uppgivna när vi kom fram och möttes av informationen att hundar inte är välkomna på vandringslederna, för att inte riskera att störa renarna. 

Konstverk av stål med motiv av en ren med sin unge. I bakgrunden tornar ett berg upp sig.
Gáhkku (samiskt tunnbröd) med rökt röding.

Gáhkku med rökt röding.

Vi fyllde på energin med gáhkku på Naturum Laponia, som i sig var väl värt ett besök. Förutom all information om den omgivande naturen, om världsarvet Laponia och det samiska sättet att vara i och respektera naturen var själva byggnaden en upplevelse i sig. En träbyggnad som har byggts på ett sätt så att det kan tas bort utan att lämna stora sår eller spår i naturen.

På naturum fick vi även hjälp av guiderna att hitta en kortare vandringsled där Evi fick följa med, som visade sig vara den led vi hade siktat in oss på från början. Det blev leden som går fram till Stuormuorkkegårttje. Det stora sjöfallet som nu för tiden bara är en spillra av vad det brukade vara, på grund av vattenkraftsanläggningarna som byggs längre ner i sjösystemet. 

Stenarna hade samma färg som blåbärsyoghurt.

Vi tog oss en bit längre in i nationalparken, parkerade bilen och började gå i regnet på spången som tog oss över myrarna. Omgivna av berg gick vi över myren och de blåbärsyoghurtblå stenarna till vi kom upp på en höjd och möttes av en fantastisk utsikt över sjön och de magnifika bergen på den södra sidan. Trots regn, rusk och moln var det av de mest otroliga utsikter jag sett i hela mitt liv. 

Utsikt över stora sjöfallets nationalpark
Spångar över myren i Stora sjöfallets nationalpark

Från utsiktsplatsen var det en liten bit kvar till själva vattenfallet, som vi nådde genom att följa en gulmarkerad led där vi bitvis fick klättra över stenar. Tyvärr hamnade vi nog lite fel någonstans på vägen. Vi såg bara toppen av fallet, men det gick ändå att ana storleken på ljudet av det forsande vattnet. Men höjdpunkten på den här leden var ändå utsikten. Jag rekommenderar alla jag känner och alla jag inte känner att åka dit!

Sarah Berger Kullberg Trädgårdsdesigner Örebro

/Sarah

Här på bloggen delar jag med mig av tips om trädgårdsdesign, odling och allt möjligt som har med trädgård att göra. Hunden Evi och naturupplevelser är andra stora intressen. Bor och är uppvuxen i Örebro. 

Inga kommentarer

Skriv en kommentar