0
  • Inga produkter i varukorgen
Att betala:0 kr

14 aug

Publicerad klockan 07:00h i Naturupplevelser, Personligt

När vi hade vilat på hotell i Kiruna i ett par dagar efter vårt besök i Abisko var vi sugna på fler naturupplevelser och styrde campervanen mot Stora Sjöfallets nationalpark. När vi närmade oss nationalparken blev naturen mer och mer otrolig. Det var nästan som att rulla in i en annan värld, med bergen som tornade upp sig på andra sidan sjön. Efter en 10 mils avstickare på dålig väg från inlandsvägen blev vi lite uppgivna när vi kom fram och möttes av informationen att hundar inte är välkomna på vandringslederna, för att inte riskera att störa renarna. 

Konstverk av stål med motiv av en ren med sin unge. I bakgrunden tornar ett berg upp sig.
Gáhkku (samiskt tunnbröd) med rökt röding.

Gáhkku med rökt röding.

Vi fyllde på energin med gáhkku på Naturum Laponia, som i sig var väl värt ett besök. Förutom all information om den omgivande naturen, om världsarvet Laponia och det samiska sättet att vara i och respektera naturen var själva byggnaden en upplevelse i sig. En träbyggnad som har byggts på ett sätt så att det kan tas bort utan att lämna stora sår eller spår i naturen.

På naturum fick vi även hjälp av guiderna att hitta en kortare vandringsled där Evi fick följa med, som visade sig vara den led vi hade siktat in oss på från början. Det blev leden som går fram till Stuormuorkkegårttje. Det stora sjöfallet som nu för tiden bara är en spillra av vad det brukade vara, på grund av vattenkraftsanläggningarna som byggs längre ner i sjösystemet. 

Stenarna hade samma färg som blåbärsyoghurt.

Vi tog oss en bit längre in i nationalparken, parkerade bilen och började gå i regnet på spången som tog oss över myrarna. Omgivna av berg gick vi över myren och de blåbärsyoghurtblå stenarna till vi kom upp på en höjd och möttes av en fantastisk utsikt över sjön och de magnifika bergen på den södra sidan. Trots regn, rusk och moln var det av de mest otroliga utsikter jag sett i hela mitt liv. 

Utsikt över stora sjöfallets nationalpark
Spångar över myren i Stora sjöfallets nationalpark

Från utsiktsplatsen var det en liten bit kvar till själva vattenfallet, som vi nådde genom att följa en gulmarkerad led där vi bitvis fick klättra över stenar. Tyvärr hamnade vi nog lite fel någonstans på vägen. Vi såg bara toppen av fallet, men det gick ändå att ana storleken på ljudet av det forsande vattnet. Men höjdpunkten på den här leden var ändå utsikten. Jag rekommenderar alla jag känner och alla jag inte känner att åka dit!

Läs också: 
– Vandring i Abisko, del 1
– ”Ska ni också upp och njuta av utsikten?”. Vandring i Abisko, del 2

Sarah Berger Kullberg Trädgårdsdesigner Örebro

/Sarah

Här på bloggen delar jag med mig av tips om trädgårdsdesign, odling och allt möjligt som har med trädgård att göra. Hunden Evi och naturupplevelser är andra stora intressen. Bor och är uppvuxen i Örebro. 

11 aug

Publicerad klockan 07:00h i Naturupplevelser, Personligt

Efter en natt på en rastplats intill Torneträsk, tillsammans med andra husbilar från både Norge, Finland, Tyskland och Nederländerna, och lite trötta i benen efter gårdagens vandring parkerade vi vår campervan och traskade mot linbanan som går upp till fjället. Jag är inte speciellt förtjust i höjder, så det var inte ett självklart val att ta linbanan upp. Men vi var väldigt nöjda med det beslutet när på vägen ned vi mötte alla som var på väg upp på fjället, det såg inte ut att vara den lättaste vandringen om vi säger så. Hur som helst satte vi oss till rätta i liften, jag med ett krampaktig tag om ryggsäcken och skyddsbygeln och H med Evi i knät, och åkte de 10 minutrarna upp på fjället. 

Utsikt över Torneträsk

Uppe vid bergsstugan möttes vi av en otrolig utsikt över dalen och Torneträsk. Molnen gjorde det nästan bara mer drömskt, men gjorde tyvärr att vi inte kunde se lapporten. Därifrån gick vi en timmes vandring upp till toppen av Njullá, 1169 m över havet. Det blev mer och mer moln ju högre upp vi kom. Evi travade på glatt och mycket mer energiskt än vi, så vi passade på att låta henne springa i långlinan så att hon kunde gå runt och lukta som hon ville. 

När vi nästan var uppe mötte vi ett sällskap som glatt frågade ”Ska ni också upp och njuta av utsikten?”. Bra inställning till riktigt tråkigt väder! På toppen såg vi knappt varandra om vi kom för långt isär, men det var en häftig känsla att vara där uppe bland molnen. Kallt och blött var det också, så det blev en snabb lunch innan vi påbörjade vandringen nedåt igen.

Dimmigt på toppen av fjället Njullá

På vägen ner möttes vi återigen av en fantastisk utsikt över Torneträsk och nationalparken. De rödaktiga partierna är fjällbjörkar som blivit drabbade av fjällbjörkmätarlarver, med vyn uppifrån går det verkligen att se omfattningen av det hela. När vi hade passerat bergsstugan och påbörjat vandringen ner mot dalen igen möttes vi av fjällängar med midsommarblomster, fjällsippor, smörblommor, slåtterblomma, smörbollar, fjällkåpa och olika sorters vide. Ett riktigt paradis för mig som älskar alla typer av växter. H och Evi fick flera gånger stanna och vänta in mig när jag hade stannat för att ta kort på blommorna och utsikten.

Gul smörboll

Smörboll, Trollius europaeus.
Läs mer om smörboll här.

Midsommarblomster och daggkåpa trivs uppe på fjället. 

Fjällkåpa

Slåtterblomma, Parnassia palustris

Rihtonjira störtar ner mellan fjällen

I höjd med trädgränsen korsade vi ett mäktigt vattenfall där Rihtonjira bröt fram genom fjället. Vi fick hoppa fram över stenarna, och locka Evi (som inte är speciellt förtjust i vatten) att ta sig över det forsande vattnet. Leden ner följde vattnet, som på flera ställen kastade sig ut över klipporna på sin väg ner till dalen. Väl tillbaka vid bilen var vi rejält möra i benen och riktigt glada att vi tog linbanan upp på morgonen.

Läs också: 
– Vandring i Abisko, del 1
– Stora Sjöfallet

Sarah Berger Kullberg Trädgårdsdesigner Örebro

/Sarah

Här på bloggen delar jag med mig av tips om trädgårdsdesign, odling och allt möjligt som har med trädgård att göra. Hunden Evi och naturupplevelser är andra stora intressen. Bor och är uppvuxen i Örebro. 

09 aug

Publicerad klockan 12:00h i Naturupplevelser, Personligt

Efter att ha åkt inlandsvägen upp till Storuman, sen en omväg ut till kusten (pga batterihaveri), upp till Haparanda, via Pajala och Kiruna kom vi äntligen fram till huvudmålet på vår Norrlandstripp – Abisko nationalpark. Efter att vi hade passerat Kiruna började landskapen förändras och bli mer och mer storslagna för varje mil. En bit av vägen hade Torneträsk på ena sidan och bergen på andra, och vi kastades tillbaka minnen av när vi reste runt i Nya Zeeland och åkte längs med Devil’s Staircase. 

Abiskojåkka.
Kanjon i Abisko, Abiskojåkka

Att besöka och vandra i Abisko nationalpark är något jag velat göra hur länge som helst. Men det har av någon anledning känts långt borta, vilket är lite lustigt med tanke på att vi bokstavligen har varit  på andra sidan jordklotet. Jag har drömt om att vandra upp på fjället, se lapporten (men det gjorde vi tyvärr inte pga dimman) och att uppleva Abiskojåkkas vatten som strömmar fram där nere mellan klippväggarna. 

Abiskojåkka var det första vi möttes av när gick från parkeringen mot vandringslederna. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men det var en riktigt häftigt upplevelse. Kan tänka mig att det är Sveriges motsvarighet till Grand Canyon, dock i miniatyrformat. Tydligen kallas det kanjon även på svenska, men jag var tvungen att slå upp det i SAOL för jag tyckte det lät så väldigt mycket svengelska.

Abiskojåkka. Vatten som strömmar mellan två klippväggar.

Ser du vagnarna på sista bilden? De är fyllda med järnmalm från gruvan i Kiruna, det forslas till Narvik och sedan vidare. Varje vagn är lastad med cirka 100 ton järnmalm.

När vi hade beundrat kanjonen (… känns fortfarande fel att använda det ordet) begav vi oss ut på första dagens vandring, till Kårsafallen. Så här står det om leden på Sveriges nationalparkers hemsida:

”Följ den lilamarkerade leden mot Kårsavagge. Efter 600 m delar sig stigen, fortsätt då på den östra (vänstra) stigen, parallellt med Abiskoeatnu. Stigen går här genom en parkliknande björkskog och sedan på spänger över vacker myrmark. Så småningom visar sig resliga tallar i björkskogen och framme vid den lilla bron över Kårsajåkken finns en gles tallurskog. Vintertid ser man ofta spår av älg och andra djur. Sommartid kan man se både tjäder, lavskrika och ekorre. Från bron och uppströms finns många fina små vattenfall och har du tur kan du en varm solig dag se den vackra blå gentianan.”

Leden till Kårsafallen gick stundtals på spång över myrar och stundtals på stenig stig genom fjällbjörskskog. Med otrolig utsikt upp mot de omgivande bergen nästan hela tiden. En hel del träd i fjällbjörkskog såg nästintill döda ut. När vi kom tillbaka till Naturum lärde vi oss att det är fjällbjörkmätarlarver som sprider sig och gör att björkar dör. Det ser sorgligt ut och gav vår vandring en höstig känsla, men det är tydligen en viktig biologisk process som förhindrar att björkarna tar över helt och på så sätt hjälper andra arter överleva.

Utsikt upp mot Njulláfjället

Lite till höger på bilden anas ett vattenfall, det är Rihtonjira som störtar ner mellan fjällen väster om Abisko. Det ena fjället, Njullá, vandrade vi på dagen efter. Där är det en magisk utsikt över Torneträsk och det är ett riktigt blomsterfjäll med många olika arter.

Evi traskade på, nöjd med att få upptäcka nya stigar och att det fanns stenar att hoppa upp på lite här och där. Abisko var ett bra ställe att vandra med hund (till skillnad från Stora Sjöfallets nationalpark som vi besökte några dagar senare, där hundar inte får gå med på de leder som går genom renområden). Det finns många olika leder att välja på, med olika längd och svårighetsgrad.

Och så kom vi fram till vårt mål för dagen: Kårsafallen. 

Kårsafallen

På de 2 timmar det tog oss att komma fram mötte vi bara en handfull andra människor och hundar. Väl framme vid vattenfallen var vi helt ensamma. Lite oväntat att det var så lite folk på en så vacker plats, men det var en storslagen känsla att få den stunden helt för oss själva. Vi satt länge och bara tittade på vattnet som forsade fram över stenklipporna. Smakade på det kalla, rena fjällvattnet. Njöt av den omgivande naturen.

Läs också: 
–”Ska ni också upp och njuta av utsikten?” Vandring i Abisko, del 2
– Magiska vyer i Stora Sjöfallet

Sarah Berger Kullberg Trädgårdsdesigner Örebro

/Sarah

Här på bloggen delar jag med mig av tips om trädgårdsdesign, odling och allt möjligt som har med trädgård att göra. Hunden Evi och naturupplevelser är andra stora intressen. Bor och är uppvuxen i Örebro.